Han kommer erövra världen!!

När jag skrollar igenom i mitt flöde på facebook så ser jag detta, som min vän Sami Ferchichi skrivit.. Just om psykisk ohälsa.. En berörande text. som jag fått godkänt av att dela och som jag tycker alla borde ta sig tid och läsa! All kärlek till Sami <3

Låt oss få det överstökat bara, en gång för alla. Skriver detta för jag känt att många undrat vad som hänt osv, och för att slippa onödiga frågor.

För ett par år sedan så började marken under mina ben att falla isär, jag och min familj gick igenom en tuff period där en nära anhörig hemma, framför mig och min mamma drabbats av hjärtstillestånd. Den bilden kommer aldrig att försvinna ur mitt huvud. För att försöka fly minnena, så satte jag inte min fot i mitt egna hem på månader, och framförallt så bearbetade jag inte det jag precis hade vart med om utan försökte förtränga det. Åren gick, jag försökte rulla på som vanligt. Saker och ting blev eller var inte som jag ville så jag pushade på extra mycket för att orka med tills…

Hej och välkommen till psykisk ohälsa Sami. Jag blev deprimerad och sjukskriven, saker som att borta tänderna eller äta kändes övermäktiga. Att klä sig fint för dagen, vad spelade det för roll? Jag mår ju ändå skit inombords. I två år levde jag inte, jag var levande död. Jag andades, jag såg, jag kände dofter och jag skrattade ibland precis som alla andra människor, men jag var inte DÄR. Där och då, här och nu utan dagen gick ut på att klara mig igenom den. Jag hade noll tilltro på mina egna förmågor, jag kunde inte se att jag tillförde denna värld eller min familj något. Det enda jag kände var att jag var lika värd som skit, och att jag var en belastning. Skyllde alla misslyckade grejer i mitt liv på mig själv, enbart mig.

Efter flera år på samma arbetsplats så hade jag efter drygt 2 år börjat känna mig lite bättre, jag kände dock att jag ville göra något nytt och anta mig nya utmaningar. Jag är och har alltid sett mig som en säljare om man ser till min personlighet. Jag är driven, jag är socialt begåvad och jag trodde på mina egna förmågor. Jag ville utmana mig själv, och få betalt efter mina prestationer. En nystart!

Sagt och gjort, ett ny jobbmöjlighet dök och efter några veckors diskussion med nära och kära om vad som var bäst för mig så valde jag att chansa, detta kunde vara det som gjorde att allt lossnade och jag blev helt bra! Jag älskade jobbet från dag ett, sköna kollegor, skön jargong bland gänget och jag kände mig verkligen hemma bland alla likasinnade. Direkt så kände jag hur saker och ting började bli bättre, jag kände mig hemma bland likasinnade & avslappnade människor. Själva jobbet gick bra, mycket bättre än jag förväntat om man nu ska prata om det ekonomiska, men ur ett hälsoperspektiv så blev det allt sämre nu efter de första romansmånaderna. Jag misshandlade min kropp och mitt psyke, med att köra i 200km/h med en bil som inte ens klarar 100. Och inte nog med det dök det upp konflikter i olika relationer till andra människor innan det till slut briserade, och jag kraschade in i den berömda väggen. Sjukskriven igen, sämst igen. Den tillfälligt samt falska ökade självkänslan jag skaffat mig genom det nya jobbet var som bortblåst, jag var ännu sämre nu. Jag var en ännu större belastning för mina nära o kära.

Och här räckte det inte för mig, jag skulle ännu längre ner. Jag började med olika diverse självdestruktiva aktiviteter, jag hade totalt tappat respekten för mig själv och min egna kropp. Jag levde för dagen och dagen gick ut på att spåra på alla möjliga sätt. Tog val jag aldrig någonsin hade tagit annars, och det sjukaste av allt är att jag inte brydde mig ett skit. Allt som lindrade den tomhet jag kände, och den ångest som åt upp mig, den ville jag ha – oavsett konsekvenser tills jag nådde en punkt det inte gick längre. Inskriven på sjukhus för behandling av svår depression.

Efter ett år av helvete och vilsenhet så har jag nu landat i det, jag blev av en överläkare diagnosticerad som bipolär. Jag ÄR INTE bipolär, dvs jag är INTE min diagnos, men detta är något jag kommer vara tvungen att handskas med i resten av mitt liv. I början kändes de så orättvist, vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Ingen i min släkt har ens det, då detta oftast är genetiskt. Jag inser nu att år av självmisshandel att det var jag, med mina handlingar och total respektlöshet mot det egna jaget påeldad med samhällets krav om ”vad man ska ha, vad man ska göra”. Nu när jag tänker tillbaka på det, så ser jag det så tydligt. Jag pressade mig själv till ruinens kant för att vara som alla andra, jag ställer mig själv frågan, varför? Jag är inte som alla andra och vill inte heller vara det.

Och gällande det bipolära, nej det är inte som fördomarna säger, nej det är inte som på TV-serier. En bipolär människa kan leva ett helt vanligt liv precis som vissa andra, men bör vara extra noga på att ta hand om kropp och sinne. Allt detta ihop med medicinering för att hålla ett jämnt stämningsläge, utan att hamna uppe bland molnen, eller nere i djävulens undergroundparty. Jag är ingen psykopat eller någon psykiskt sjuk människa, men jag är drabbad av psykisk ohälsa, absolut. Om det finns trångsynta människor där ute som dömer mig, i dont mind. Er förlust och vi hade inte kommit överens endå.

Med det sagt så är det här detta det bästa som hänt mig, att få veta vad det har varit under dessa år, för nu vet jag hur jag ska handskas med saker, om hur vikten att ta hand om mig själv är extra viktig. Jag tänker inte grämja mig över att jag haft denna otur osv, utan har insett att det helt enkelt är bortom min makt & därmed rent ut sagt bortkastad tid att grubbla över det. Nu är det bara att göra det bästa av situationen, och jag har funnit mig i denna verklighet och för första gången på riktigt kan jag faktiskt säga att jag tror på mig själv. Jag vet vad jag är kapabel till, jag vet vem jag är, och ni som känner mig vet att jag är samma gamla vanliga Sami. Jag ser ljust på framtiden, på hur den kan utmana och utveckla mig som person, och vad jag kan ge tillbaka till dom som alltid funnits där för mig. Jag vill verkligen tacka min underbara familj, för att ni under alla dessa år stått bakom mig villkorslöst och stöttat mig.

Och till er där ute som kanske lider i tystnad, eller skäms för att söka hjälp, dont. Det är som jag nämnde ovan, bortkastad tid. Ta tag i problemet och gör det som krävs, det kommer bli bra! Jag skriver detta för ER. Allt för att pippa den jävla tabun som kanske hindrar er från att söka hjälp, eller är det kanske rädslan av vad folk omkring er skulle säga. Det är helt irrelevant, en människa som skulle säga/göra något ont i det läget är inget att ha endå.

Här kan alla läsa min nakna sanning utan att jag har något att skämmas över, tvärtom. Jag är stolt för att stå här idag, med ny kunskap, energi och hopp om livet. Jag kommer att erövra världen, på MITT sätt.

Er Sami

#aldrigensam

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Det är okej att må dåligt..

Det är okej.. Det är okej att må dåligt. Att stöta bort sina känslor är något vi många ofta gör idag. Som t.ex. när någon frågar dig; Hur mår du? och du med automatik svarar “Jag mår bra tack, själv då?“. Istället för att vara ärlig dom gångerna man kanske mår dåligt. Tror man idag inte orkar att belasta någon annan med det som tynger en. Eftersom idag är vi många som mår dåligt av så många anledningar. Allt idag handlar om att allt ska se bra ut utåt. Jag har iallafall lärt mig att det hjälper inte av att hålla allt för mig själv. Som jag gjort i många år. Har alltid trott att man är stark genom att skjuta bort allt som är jobbigt. och bara blicka framåt. Ungefär som att soppa allt under mattan. och bara skita i allt. Men jag insåg tillslut att jag bara mår ännu sämre utav att inte prata om det som tyngt mig. Man blir ju smartare med åren 😉
Det är bra och viktigt att ha någon att ventilera ut allt hos. Prata med din vän, mamma, bror eller vem som helst som står dig nära. Sen finns det ju givetvis hjälp inom vården att få. finns alltid någon som är villig att lyssna och ge dig råd på vägen till ett bättre välmående. Oavsett vad det en är man mår dåligt utav. För det kommer alltid tillbaka till dig.  Man blir starkare av att prata om det. Och glöm inte att du är aldrig ensam! och ju mer man pratar om sina känslor desto mer lär du känna dig själv och det är viktigt och bra för både dig själv och personer i din omgivning.

Med detta sagt, så råder jag er alla att fråga en extra gång om hur dina nära och kära mår. Och sprid kärlek. För den ända medicinen som läker på riktigt är kärlek. Alla är vi lika mycket värda. och det är mer än OKEJ att må dåligt!! Nu ska jag stänga ner datorn och försöka sova gott! Hoppas ni alla har haft en super duper trevlig helg, för det har jag haft! Mer om helgen tänkte jag berätta om imorgon. GOD NATT! puss puss puss

Lämna kommentar Dela inlägget:

Fredagsmys

Idag är det redan fredag. Gud vad fort denna vecka har gått.. Känns så skönt att bara ligga hemma i soffan framför tvn. Idag kommer jag somna tidigt.. Har haft fullt upp med att hänga med i svängarna med min kära mami som tagit med mig på ytterligare fler äventyr. Har hunnit med att vara på ett x-antal event och så var vi ute och slog klackarna i taket i onsdags. Har haft en riktigt bra och lyckad vecka. Att hänga med mami är som att leva i två liv. Inte många lugna stunder. Man ska ju känna att man lever, eller hur? Är så glad och tacksam just nu. Känns som att mitt liv är på väg i rätt riktning. och så tacksam för dem människor jag har i livet. och dem nya jag träffar på vägen.
Bort med allt gammalt och in med allt nytt!!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Dagen innan skolavslutningen i 8an..

Idag tänkte jag berätta om någonting jag ofta har i tankarna.. och som jag ofta saknar.. min biologiska mamma..

När jag var 14år förlorade jag min mamma. Dagen innan skolavslutningen i 8an. Dagen innan jag skulle få mina första betyg. Och som jag stolt skulle visa upp min mamma. Att jag hade G & VG i alla mina ämnen. Vilket ingen förväntade sig utav mig när jag då gick ut första terminen i 8an.. Men jag minns att jag kämpade och gjorde allt i min makt för att klara dessa betyg.. Men dagen innan avslutningen så hittar jag henne livlös hemma i soffan..
Jag skulle åka in till stan den dagen för att införskaffa mig en fin outfit till skolavslutningen. Men hade glömt mina hemnycklar så jag kunde inte låsa upp ytterdörren. Så jag minns hur jag sprang fram och tillbaka från ytterdörr till altandörren. Medans jag såg genom fönsterna, hur min mamma låg i soffan i vardagsrummet. Hon reagerade inte ens på mina slag mot dörr och fönster. Minns också hur jag kände en viss oro i kroppen och tänkte “hon är död”. Jag tror jag knackade på i nästan 1 timme på att hon skulle vakna till.. men fick ingen reaktion. Minns hur jag kollade igenom fönstret för att försöka se om hon andades. minns också hur jag själv höll andan för att se efter om hon andades.. vilket jag inte såg en skymt av.. Genast då så försökte jag ringa min brors mobiltelefon. men fick inget svar..(han hade handbollsträning). Fick en panikångest attack och började rusa mot bussen. Åkte bussen till mina släktingar där jag vet att det fanns en extra hemnyckel.. Den bussresan kändes som en evighet. Det enda som ekade i mitt huvud var; mamma är död. Går det att rädda? är det försent? jag har inte ens sagt att jag älskar henne? fan fan fan.. 
När jag väl kommer fram till mina släktingar så öppnar min farbrors dåvarande fru dörren i chock och undrar varför jag är där mitt i veckan? och jag berättar att mamma inte öppnar dörren och att jag tror att hon är döende.. Då springer hon snabbt in i köket efter nyckeln, samtidigt som hon ropar efter sin son. och vi alla 3 springer ner till bilen för att sedan gasa iväg till mamma. När vi väl kommer hem så öppnar vi dörren och jag springer in till mamma. Och där greppar jag hennes hand och försöker ruska om henne.. men hon är iskall.. och jag brister ut i gråt och säger -Mamma är död. Minns hur jag vänder mig om och min ingifta faster står i hallen och lägger handen för hennes sons ögon. Och jag springer ut och sätter mig på en trottoarkant och bara gråter. efter en liten stund börjar jag känna ett obehag och känner att jag inte kan vara kvar utanför mammas hus. så jag springer iväg och minns hur jag stod utanför min kompis och hoppades på att någon skulle se mig. och då kommer hennes mamma ut och tar genast in mig i deras hem och hon försöker trösta mig samtidigt som jag försöker förklara och säga att min mamma är död.. men minns att jag knappt fick fram ett ord. mer än att säga; mamma är död.. Efter en stund hos dem så beslutar jag mig för att ta mig åter till mamma.. Och där står en ambulans.. Och när jag kommer fram så kommer ambulans personalen ut och frågar mig om det är jag som är dottern och om dem kunde ta mig in i ambulansen för att prata.. Jag följer med och väl där berättar dem i minsta detalj om hur dem försökt återuppliva min mamma.. Dem hade klippt sönder hennes kläder men upptäckte då att hon redan hade fått likfläckar på kroppen och att det då var försent för att göra ett försök. Jag brister ut i gråt och ber om att få åka till min bror.. Min faster kommer till platsen och kör mig sedan till min bror.. medans min farbrors dåvarande fru fick stå kvar och invänta polis och dem som skulle hämta mammas kropp.. jag klarade inte av en sekund till där då..
Detta kan ha varit en av mina värsta dagar i mitt liv.. Dagen efter så åkte jag till skolan. Eftersom att det då var skolavslutning.. Men valde att vänta tills avslutningen var över.. men såklart så kom jag när alla var på väg hem. Minns när jag klev ur bilen och ser hur flera kända samt okända vänner, kommer springandes mot mig för att visa sitt medlidande.. Det ända jag ville var att träffa min mentor för att få mina betyg. Sedan åka hem igen..
Men eftersom att allt då spreds så fort via sociala medier så visste givetvis hela skolan om detta.. I Flera dagar, veckor och månader så mådde jag rent ut sagt piss.. Samtidigt som jag målade upp en fasad som att inget hänt.. För orkade inte visa mig svar eller ledsen. Vilket jag än idag kan ha svårt med att göra. Men har idag lärt mig att det är okej att visa känslor.. Det gör mig bara starkare!

Idag har det gått 14år sen min mamma lämnade mig och min bror.. Hur kan dessa år gått så fort?
Jag hoppas att alla ni där ute som har er mamma i liv, tar vara på henne. och visar henne all kärlek hon förtjänar. Man har bara 1 biologisk mamma. Glöm aldrig det!!

Tack för mig och godnatt <3

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

 

Som ett dåligt batteri..

Idag är det måndag. Ny vecka, nya tag tänker ni..? Kan inte påstå att jag fått så mycket gjort idag. Har inte alls så mycket energi som jag vill ha. Jag har mina dagar då jag orkar lite mer och då jag inte orkar någonting alls.. Jag saknar faktiskt den Louise jag var förr. full rulle hela tiden.. Finns så mycket jag vill göra men inte orkar.. Just nu tar jag bara en dag i taget. Man känner sig lite som ett dåligt batteri. Om ni förstår hur jag tänker? Det är fulladdat en kort stund, sen dör det lika fort. och man måste ladda det hela tiden. Ungefär så fungerar min kropp just nu. Finns säkert många som tänker nu “det blir var man gör det till” eller kanske “gör det bara”.. Men kan lova dig att det inte är så enkelt som det låter.
Det ända jag gjort idag på min “to do list” är att jag ringt till min läkare för att förnya mina recept på mina mediciner. Ska också ta mig ut på en promenad snart. Så jag får lite friskluft..
Imorgon ska jag spendera min dag med min underbara och fantastiska mamma Minette(tryck på länken för att komma till hennes blogg). Får se vad det är för spännande hon tar med mig på nu. Är så tacksam över att jag har henne vid min sida. En riktig förebild och en sån godhjärtad människa. Alla skulle ha henne i sitt liv!

I torsdags var jag ju med mamma och hennes väninnor på Oktoberfesten som var på Café opera. Det var riktigt trevligt måste jag säga. och kan säga att det var en kväll att minnas.

Här kommer lite bilder från denna afton som var såå bra uppstyrt!!


Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 
 

Alla verkar veta vem jag är..

https://www.youtube.com/watch?v=UKUAJ-2nQvw

[Vers 1]
Alla verkar veta vem jag är
I alla fall dom gånger jag gör fel
Alla känner mig förutom jag
Jag som knappt bestämt vem jag vill va
Fin och ful och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag vill ha det ofta, ha det sällan
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

[Refräng]
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger högt och rasar ibland
Hittar mig nån helt annanstans
Där jag kan börja om, starkare imorrn
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger mina murar för hand
River dom och testar mig fram
Så jag kan börja om, större nästa gång

[Vers 2]
Just när jag tror jag har hittat hem
Ska jag packa väskorna igen
Jag vill inte ha någonting för lätt
Måste våga trampa lite snett
Stark och svag och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag har inget val, jag måste välja
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

[Refräng]
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger högt och rasar ibland
Hittar mig nån helt annanstans
Där jag kan börja om, starkare imorrn
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger mina murar för hand
River dom och testar mig fram
Så jag kan börja om, större nästa gång

[Stick]
Helt ärligt, finns det nån som är hel?
Helt ärligt, finns det nån som aldrig nånsin gör fel?
Helt ärligt, finns det nån som lyckats leva lyckligt med ett yttre gjort utav sten?
Helt ärligt, helt ärligt

[Refräng 2]
Det känns som vi är gjord utav sand
Vi bygger högt och rasar ibland
Så hittar vi oss själva nånstans
Där vi kan börja om, starkare imorrn

Molly Sandén – Sand

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Jag, mitt liv och ni behövs!

Hej och välkomna!!

Nu är det dags igen för mig att börja blogga. Tror detta är tredje gången jag gör detta. Men nu på en helt ny portal och med ny energi. Och den här gången har jag tänkt att skriva om min vardag, mitt bagage och fördjupa mig i psykisk ohälsa. Då jag har stor erfarenhet inom just det. och jag hoppas att så många som möjligt vill följa mig på denna resa. Det kommer skrivas 100% ärligt och jag gör det med hjärtat!

För Er som inte vet vem jag är så heter jag Louise Aulén. Är 28år ung men känner mig fortfarande som 18år. Är född och uppvuxen i Eskilstuna. Sen direkt efter studenten flyttade jag till älskade Stockholm. och bodde där i ca 8år. och just nu bor jag lite på en hemlig ort…
Jag har också en älskad storebror som heter Simon. Han bor nere i Ystad, där han spelar handboll på elitnivå. Vi förlorade våra föräldrar i tidig ålder. 2004 gick vår mamma bort och året efter gick vår pappa bort. Så vi har bott runt i olika fosterfamiljer som unga. Vi är så kallade “maskrosbarn“.
Min fina bonus familj just nu består av Mamma Minette, Pappa Robert och systrarna Paulina, Leona och Cassandra. Är så tacksam över att ha dem i mitt liv. Dem är guld värda och får mig verkligen att känna mig älskad och som en av dem.
Jag är annars en glad tjej som älskar fart och fläkt. Brinner också för att hjälpa andra människor. Ogillar att se på när någon mår dåligt. Gillar också allt som har med sociala medier att göra. Just för tillfället är jag sjukskriven. Och gör allt för att få tillbaka mitt mående igen. Kommer berätta mer om det i ett annat inlägg.
Har tidigare arbetat inom service yrken. Så som butikschef och säljare. Samt gruppledare och vårdbiträde inom vården och lite där till. Har också dem två senaste åren, delat ut julklappar till hemlösa på julafton.  Där jag fått spons och hjälp från vänner för att göra den bästa julen för dem hemlösa. och givetvis blir det en favorit i repris i år. Så jag hoppas på ett större och mer arrangerat evenemang i år. Hojta till om ni kan & vill hjälpa till!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer. Så det får komma i mina kommande inlägg. haha, jag känner att jag inte bloggat på ett tag.
Jag ska försöka uppdatera denna blogg så mycket som möjligt så jag hoppas att ni hakar på. Jag tycker det finns många ämnen att ta upp och hylla, som det pratas alldeles för lite om. Och var inte blyga med att lämna en eller två kommentarer. Blir bara glad!

/ Louise

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget: