Han kommer erövra världen!!

När jag skrollar igenom i mitt flöde på facebook så ser jag detta, som min vän Sami Ferchichi skrivit.. Just om psykisk ohälsa.. En berörande text. som jag fått godkänt av att dela och som jag tycker alla borde ta sig tid och läsa! All kärlek till Sami <3

Låt oss få det överstökat bara, en gång för alla. Skriver detta för jag känt att många undrat vad som hänt osv, och för att slippa onödiga frågor.

För ett par år sedan så började marken under mina ben att falla isär, jag och min familj gick igenom en tuff period där en nära anhörig hemma, framför mig och min mamma drabbats av hjärtstillestånd. Den bilden kommer aldrig att försvinna ur mitt huvud. För att försöka fly minnena, så satte jag inte min fot i mitt egna hem på månader, och framförallt så bearbetade jag inte det jag precis hade vart med om utan försökte förtränga det. Åren gick, jag försökte rulla på som vanligt. Saker och ting blev eller var inte som jag ville så jag pushade på extra mycket för att orka med tills…

Hej och välkommen till psykisk ohälsa Sami. Jag blev deprimerad och sjukskriven, saker som att borta tänderna eller äta kändes övermäktiga. Att klä sig fint för dagen, vad spelade det för roll? Jag mår ju ändå skit inombords. I två år levde jag inte, jag var levande död. Jag andades, jag såg, jag kände dofter och jag skrattade ibland precis som alla andra människor, men jag var inte DÄR. Där och då, här och nu utan dagen gick ut på att klara mig igenom den. Jag hade noll tilltro på mina egna förmågor, jag kunde inte se att jag tillförde denna värld eller min familj något. Det enda jag kände var att jag var lika värd som skit, och att jag var en belastning. Skyllde alla misslyckade grejer i mitt liv på mig själv, enbart mig.

Efter flera år på samma arbetsplats så hade jag efter drygt 2 år börjat känna mig lite bättre, jag kände dock att jag ville göra något nytt och anta mig nya utmaningar. Jag är och har alltid sett mig som en säljare om man ser till min personlighet. Jag är driven, jag är socialt begåvad och jag trodde på mina egna förmågor. Jag ville utmana mig själv, och få betalt efter mina prestationer. En nystart!

Sagt och gjort, ett ny jobbmöjlighet dök och efter några veckors diskussion med nära och kära om vad som var bäst för mig så valde jag att chansa, detta kunde vara det som gjorde att allt lossnade och jag blev helt bra! Jag älskade jobbet från dag ett, sköna kollegor, skön jargong bland gänget och jag kände mig verkligen hemma bland alla likasinnade. Direkt så kände jag hur saker och ting började bli bättre, jag kände mig hemma bland likasinnade & avslappnade människor. Själva jobbet gick bra, mycket bättre än jag förväntat om man nu ska prata om det ekonomiska, men ur ett hälsoperspektiv så blev det allt sämre nu efter de första romansmånaderna. Jag misshandlade min kropp och mitt psyke, med att köra i 200km/h med en bil som inte ens klarar 100. Och inte nog med det dök det upp konflikter i olika relationer till andra människor innan det till slut briserade, och jag kraschade in i den berömda väggen. Sjukskriven igen, sämst igen. Den tillfälligt samt falska ökade självkänslan jag skaffat mig genom det nya jobbet var som bortblåst, jag var ännu sämre nu. Jag var en ännu större belastning för mina nära o kära.

Och här räckte det inte för mig, jag skulle ännu längre ner. Jag började med olika diverse självdestruktiva aktiviteter, jag hade totalt tappat respekten för mig själv och min egna kropp. Jag levde för dagen och dagen gick ut på att spåra på alla möjliga sätt. Tog val jag aldrig någonsin hade tagit annars, och det sjukaste av allt är att jag inte brydde mig ett skit. Allt som lindrade den tomhet jag kände, och den ångest som åt upp mig, den ville jag ha – oavsett konsekvenser tills jag nådde en punkt det inte gick längre. Inskriven på sjukhus för behandling av svår depression.

Efter ett år av helvete och vilsenhet så har jag nu landat i det, jag blev av en överläkare diagnosticerad som bipolär. Jag ÄR INTE bipolär, dvs jag är INTE min diagnos, men detta är något jag kommer vara tvungen att handskas med i resten av mitt liv. I början kändes de så orättvist, vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Ingen i min släkt har ens det, då detta oftast är genetiskt. Jag inser nu att år av självmisshandel att det var jag, med mina handlingar och total respektlöshet mot det egna jaget påeldad med samhällets krav om ”vad man ska ha, vad man ska göra”. Nu när jag tänker tillbaka på det, så ser jag det så tydligt. Jag pressade mig själv till ruinens kant för att vara som alla andra, jag ställer mig själv frågan, varför? Jag är inte som alla andra och vill inte heller vara det.

Och gällande det bipolära, nej det är inte som fördomarna säger, nej det är inte som på TV-serier. En bipolär människa kan leva ett helt vanligt liv precis som vissa andra, men bör vara extra noga på att ta hand om kropp och sinne. Allt detta ihop med medicinering för att hålla ett jämnt stämningsläge, utan att hamna uppe bland molnen, eller nere i djävulens undergroundparty. Jag är ingen psykopat eller någon psykiskt sjuk människa, men jag är drabbad av psykisk ohälsa, absolut. Om det finns trångsynta människor där ute som dömer mig, i dont mind. Er förlust och vi hade inte kommit överens endå.

Med det sagt så är det här detta det bästa som hänt mig, att få veta vad det har varit under dessa år, för nu vet jag hur jag ska handskas med saker, om hur vikten att ta hand om mig själv är extra viktig. Jag tänker inte grämja mig över att jag haft denna otur osv, utan har insett att det helt enkelt är bortom min makt & därmed rent ut sagt bortkastad tid att grubbla över det. Nu är det bara att göra det bästa av situationen, och jag har funnit mig i denna verklighet och för första gången på riktigt kan jag faktiskt säga att jag tror på mig själv. Jag vet vad jag är kapabel till, jag vet vem jag är, och ni som känner mig vet att jag är samma gamla vanliga Sami. Jag ser ljust på framtiden, på hur den kan utmana och utveckla mig som person, och vad jag kan ge tillbaka till dom som alltid funnits där för mig. Jag vill verkligen tacka min underbara familj, för att ni under alla dessa år stått bakom mig villkorslöst och stöttat mig.

Och till er där ute som kanske lider i tystnad, eller skäms för att söka hjälp, dont. Det är som jag nämnde ovan, bortkastad tid. Ta tag i problemet och gör det som krävs, det kommer bli bra! Jag skriver detta för ER. Allt för att pippa den jävla tabun som kanske hindrar er från att söka hjälp, eller är det kanske rädslan av vad folk omkring er skulle säga. Det är helt irrelevant, en människa som skulle säga/göra något ont i det läget är inget att ha endå.

Här kan alla läsa min nakna sanning utan att jag har något att skämmas över, tvärtom. Jag är stolt för att stå här idag, med ny kunskap, energi och hopp om livet. Jag kommer att erövra världen, på MITT sätt.

Er Sami

#aldrigensam

 

Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *