Dagen innan skolavslutningen i 8an..

Idag tänkte jag berätta om någonting jag ofta har i tankarna.. och som jag ofta saknar.. min biologiska mamma..

När jag var 14år förlorade jag min mamma. Dagen innan skolavslutningen i 8an. Dagen innan jag skulle få mina första betyg. Och som jag stolt skulle visa upp min mamma. Att jag hade G & VG i alla mina ämnen. Vilket ingen förväntade sig utav mig när jag då gick ut första terminen i 8an.. Men jag minns att jag kämpade och gjorde allt i min makt för att klara dessa betyg.. Men dagen innan avslutningen så hittar jag henne livlös hemma i soffan..
Jag skulle åka in till stan den dagen för att införskaffa mig en fin outfit till skolavslutningen. Men hade glömt mina hemnycklar så jag kunde inte låsa upp ytterdörren. Så jag minns hur jag sprang fram och tillbaka från ytterdörr till altandörren. Medans jag såg genom fönsterna, hur min mamma låg i soffan i vardagsrummet. Hon reagerade inte ens på mina slag mot dörr och fönster. Minns också hur jag kände en viss oro i kroppen och tänkte ”hon är död”. Jag tror jag knackade på i nästan 1 timme på att hon skulle vakna till.. men fick ingen reaktion. Minns hur jag kollade igenom fönstret för att försöka se om hon andades. minns också hur jag själv höll andan för att se efter om hon andades.. vilket jag inte såg en skymt av.. Genast då så försökte jag ringa min brors mobiltelefon. men fick inget svar..(han hade handbollsträning). Fick en panikångest attack och började rusa mot bussen. Åkte bussen till mina släktingar där jag vet att det fanns en extra hemnyckel.. Den bussresan kändes som en evighet. Det enda som ekade i mitt huvud var; mamma är död. Går det att rädda? är det försent? jag har inte ens sagt att jag älskar henne? fan fan fan.. 
När jag väl kommer fram till mina släktingar så öppnar min farbrors dåvarande fru dörren i chock och undrar varför jag är där mitt i veckan? och jag berättar att mamma inte öppnar dörren och att jag tror att hon är döende.. Då springer hon snabbt in i köket efter nyckeln, samtidigt som hon ropar efter sin son. och vi alla 3 springer ner till bilen för att sedan gasa iväg till mamma. När vi väl kommer hem så öppnar vi dörren och jag springer in till mamma. Och där greppar jag hennes hand och försöker ruska om henne.. men hon är iskall.. och jag brister ut i gråt och säger -Mamma är död. Minns hur jag vänder mig om och min ingifta faster står i hallen och lägger handen för hennes sons ögon. Och jag springer ut och sätter mig på en trottoarkant och bara gråter. efter en liten stund börjar jag känna ett obehag och känner att jag inte kan vara kvar utanför mammas hus. så jag springer iväg och minns hur jag stod utanför min kompis och hoppades på att någon skulle se mig. och då kommer hennes mamma ut och tar genast in mig i deras hem och hon försöker trösta mig samtidigt som jag försöker förklara och säga att min mamma är död.. men minns att jag knappt fick fram ett ord. mer än att säga; mamma är död.. Efter en stund hos dem så beslutar jag mig för att ta mig åter till mamma.. Och där står en ambulans.. Och när jag kommer fram så kommer ambulans personalen ut och frågar mig om det är jag som är dottern och om dem kunde ta mig in i ambulansen för att prata.. Jag följer med och väl där berättar dem i minsta detalj om hur dem försökt återuppliva min mamma.. Dem hade klippt sönder hennes kläder men upptäckte då att hon redan hade fått likfläckar på kroppen och att det då var försent för att göra ett försök. Jag brister ut i gråt och ber om att få åka till min bror.. Min faster kommer till platsen och kör mig sedan till min bror.. medans min farbrors dåvarande fru fick stå kvar och invänta polis och dem som skulle hämta mammas kropp.. jag klarade inte av en sekund till där då..
Detta kan ha varit en av mina värsta dagar i mitt liv.. Dagen efter så åkte jag till skolan. Eftersom att det då var skolavslutning.. Men valde att vänta tills avslutningen var över.. men såklart så kom jag när alla var på väg hem. Minns när jag klev ur bilen och ser hur flera kända samt okända vänner, kommer springandes mot mig för att visa sitt medlidande.. Det ända jag ville var att träffa min mentor för att få mina betyg. Sedan åka hem igen..
Men eftersom att allt då spreds så fort via sociala medier så visste givetvis hela skolan om detta.. I Flera dagar, veckor och månader så mådde jag rent ut sagt piss.. Samtidigt som jag målade upp en fasad som att inget hänt.. För orkade inte visa mig svar eller ledsen. Vilket jag än idag kan ha svårt med att göra. Men har idag lärt mig att det är okej att visa känslor.. Det gör mig bara starkare!

Idag har det gått 14år sen min mamma lämnade mig och min bror.. Hur kan dessa år gått så fort?
Jag hoppas att alla ni där ute som har er mamma i liv, tar vara på henne. och visar henne all kärlek hon förtjänar. Man har bara 1 biologisk mamma. Glöm aldrig det!!

Tack för mig och godnatt <3

 

3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *