Dagen innan skolavslutningen i 8an..

Idag tänkte jag berätta om någonting jag ofta har i tankarna.. och som jag ofta saknar.. min biologiska mamma..

När jag var 14år förlorade jag min mamma. Dagen innan skolavslutningen i 8an. Dagen innan jag skulle få mina första betyg. Och som jag stolt skulle visa upp min mamma. Att jag hade G & VG i alla mina ämnen. Vilket ingen förväntade sig utav mig när jag då gick ut första terminen i 8an.. Men jag minns att jag kämpade och gjorde allt i min makt för att klara dessa betyg.. Men dagen innan avslutningen så hittar jag henne livlös hemma i soffan..
Jag skulle åka in till stan den dagen för att införskaffa mig en fin outfit till skolavslutningen. Men hade glömt mina hemnycklar så jag kunde inte låsa upp ytterdörren. Så jag minns hur jag sprang fram och tillbaka från ytterdörr till altandörren. Medans jag såg genom fönsterna, hur min mamma låg i soffan i vardagsrummet. Hon reagerade inte ens på mina slag mot dörr och fönster. Minns också hur jag kände en viss oro i kroppen och tänkte ”hon är död”. Jag tror jag knackade på i nästan 1 timme på att hon skulle vakna till.. men fick ingen reaktion. Minns hur jag kollade igenom fönstret för att försöka se om hon andades. minns också hur jag själv höll andan för att se efter om hon andades.. vilket jag inte såg en skymt av.. Genast då så försökte jag ringa min brors mobiltelefon. men fick inget svar..(han hade handbollsträning). Fick en panikångest attack och började rusa mot bussen. Åkte bussen till mina släktingar där jag vet att det fanns en extra hemnyckel.. Den bussresan kändes som en evighet. Det enda som ekade i mitt huvud var; mamma är död. Går det att rädda? är det försent? jag har inte ens sagt att jag älskar henne? fan fan fan.. 
När jag väl kommer fram till mina släktingar så öppnar min farbrors dåvarande fru dörren i chock och undrar varför jag är där mitt i veckan? och jag berättar att mamma inte öppnar dörren och att jag tror att hon är döende.. Då springer hon snabbt in i köket efter nyckeln, samtidigt som hon ropar efter sin son. och vi alla 3 springer ner till bilen för att sedan gasa iväg till mamma. När vi väl kommer hem så öppnar vi dörren och jag springer in till mamma. Och där greppar jag hennes hand och försöker ruska om henne.. men hon är iskall.. och jag brister ut i gråt och säger -Mamma är död. Minns hur jag vänder mig om och min ingifta faster står i hallen och lägger handen för hennes sons ögon. Och jag springer ut och sätter mig på en trottoarkant och bara gråter. efter en liten stund börjar jag känna ett obehag och känner att jag inte kan vara kvar utanför mammas hus. så jag springer iväg och minns hur jag stod utanför min kompis och hoppades på att någon skulle se mig. och då kommer hennes mamma ut och tar genast in mig i deras hem och hon försöker trösta mig samtidigt som jag försöker förklara och säga att min mamma är död.. men minns att jag knappt fick fram ett ord. mer än att säga; mamma är död.. Efter en stund hos dem så beslutar jag mig för att ta mig åter till mamma.. Och där står en ambulans.. Och när jag kommer fram så kommer ambulans personalen ut och frågar mig om det är jag som är dottern och om dem kunde ta mig in i ambulansen för att prata.. Jag följer med och väl där berättar dem i minsta detalj om hur dem försökt återuppliva min mamma.. Dem hade klippt sönder hennes kläder men upptäckte då att hon redan hade fått likfläckar på kroppen och att det då var försent för att göra ett försök. Jag brister ut i gråt och ber om att få åka till min bror.. Min faster kommer till platsen och kör mig sedan till min bror.. medans min farbrors dåvarande fru fick stå kvar och invänta polis och dem som skulle hämta mammas kropp.. jag klarade inte av en sekund till där då..
Detta kan ha varit en av mina värsta dagar i mitt liv.. Dagen efter så åkte jag till skolan. Eftersom att det då var skolavslutning.. Men valde att vänta tills avslutningen var över.. men såklart så kom jag när alla var på väg hem. Minns när jag klev ur bilen och ser hur flera kända samt okända vänner, kommer springandes mot mig för att visa sitt medlidande.. Det ända jag ville var att träffa min mentor för att få mina betyg. Sedan åka hem igen..
Men eftersom att allt då spreds så fort via sociala medier så visste givetvis hela skolan om detta.. I Flera dagar, veckor och månader så mådde jag rent ut sagt piss.. Samtidigt som jag målade upp en fasad som att inget hänt.. För orkade inte visa mig svar eller ledsen. Vilket jag än idag kan ha svårt med att göra. Men har idag lärt mig att det är okej att visa känslor.. Det gör mig bara starkare!

Idag har det gått 14år sen min mamma lämnade mig och min bror.. Hur kan dessa år gått så fort?
Jag hoppas att alla ni där ute som har er mamma i liv, tar vara på henne. och visar henne all kärlek hon förtjänar. Man har bara 1 biologisk mamma. Glöm aldrig det!!

Tack för mig och godnatt <3

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Som ett dåligt batteri..

Idag är det måndag. Ny vecka, nya tag tänker ni..? Kan inte påstå att jag fått så mycket gjort idag. Har inte alls så mycket energi som jag vill ha. Jag har mina dagar då jag orkar lite mer och då jag inte orkar någonting alls.. Jag saknar faktiskt den Louise jag var förr. full rulle hela tiden.. Finns så mycket jag vill göra men inte orkar.. Just nu tar jag bara en dag i taget. Man känner sig lite som ett dåligt batteri. Om ni förstår hur jag tänker? Det är fulladdat en kort stund, sen dör det lika fort. och man måste ladda det hela tiden. Ungefär så fungerar min kropp just nu. Finns säkert många som tänker nu ”det blir var man gör det till” eller kanske ”gör det bara”.. Men kan lova dig att det inte är så enkelt som det låter.
Det ända jag gjort idag på min ”to do list” är att jag ringt till min läkare för att förnya mina recept på mina mediciner. Ska också ta mig ut på en promenad snart. Så jag får lite friskluft..
Imorgon ska jag spendera min dag med min underbara och fantastiska mamma Minette(tryck på länken för att komma till hennes blogg). Får se vad det är för spännande hon tar med mig på nu. Är så tacksam över att jag har henne vid min sida. En riktig förebild och en sån godhjärtad människa. Alla skulle ha henne i sitt liv!

I torsdags var jag ju med mamma och hennes väninnor på Oktoberfesten som var på Café opera. Det var riktigt trevligt måste jag säga. och kan säga att det var en kväll att minnas.

Här kommer lite bilder från denna afton som var såå bra uppstyrt!!


Lämna kommentar Dela inlägget:

Alla verkar veta vem jag är..

https://www.youtube.com/watch?v=UKUAJ-2nQvw

[Vers 1]
Alla verkar veta vem jag är
I alla fall dom gånger jag gör fel
Alla känner mig förutom jag
Jag som knappt bestämt vem jag vill va
Fin och ful och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag vill ha det ofta, ha det sällan
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

[Refräng]
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger högt och rasar ibland
Hittar mig nån helt annanstans
Där jag kan börja om, starkare imorrn
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger mina murar för hand
River dom och testar mig fram
Så jag kan börja om, större nästa gång

[Vers 2]
Just när jag tror jag har hittat hem
Ska jag packa väskorna igen
Jag vill inte ha någonting för lätt
Måste våga trampa lite snett
Stark och svag och allting däremellan
Aldrig mer, men kanske en gång till
Jag har inget val, jag måste välja
Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting

[Refräng]
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger högt och rasar ibland
Hittar mig nån helt annanstans
Där jag kan börja om, starkare imorrn
Känns som jag är gjord utav sand
Jag bygger mina murar för hand
River dom och testar mig fram
Så jag kan börja om, större nästa gång

[Stick]
Helt ärligt, finns det nån som är hel?
Helt ärligt, finns det nån som aldrig nånsin gör fel?
Helt ärligt, finns det nån som lyckats leva lyckligt med ett yttre gjort utav sten?
Helt ärligt, helt ärligt

[Refräng 2]
Det känns som vi är gjord utav sand
Vi bygger högt och rasar ibland
Så hittar vi oss själva nånstans
Där vi kan börja om, starkare imorrn

Molly Sandén – Sand

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Jag, mitt liv och ni behövs!

Hej och välkomna!!

Nu är det dags igen för mig att börja blogga. Tror detta är tredje gången jag gör detta. Men nu på en helt ny portal och med ny energi. Och den här gången har jag tänkt att skriva om min vardag, mitt bagage och fördjupa mig i psykisk ohälsa. Då jag har stor erfarenhet inom just det. och jag hoppas att så många som möjligt vill följa mig på denna resa. Det kommer skrivas 100% ärligt och jag gör det med hjärtat!

För Er som inte vet vem jag är så heter jag Louise Aulén. Är 28år ung men känner mig fortfarande som 18år. Är född och uppvuxen i Eskilstuna. Sen direkt efter studenten flyttade jag till älskade Stockholm. och bodde där i ca 8år. och just nu bor jag lite på en hemlig ort…
Jag har också en älskad storebror som heter Simon. Han bor nere i Ystad, där han spelar handboll på elitnivå. Vi förlorade våra föräldrar i tidig ålder. 2004 gick vår mamma bort och året efter gick vår pappa bort. Så vi har bott runt i olika fosterfamiljer som unga. Vi är så kallade ”maskrosbarn”.
Min fina bonus familj just nu består av Mamma Minette, Pappa Robert och systrarna Paulina, Leona och Cassandra. Är så tacksam över att ha dem i mitt liv. Dem är guld värda och får mig verkligen att känna mig älskad och som en av dem.
Jag är annars en glad tjej som älskar fart och fläkt. Brinner också för att hjälpa andra människor. Ogillar att se på när någon mår dåligt. Gillar också allt som har med sociala medier att göra. Just för tillfället är jag sjukskriven. Och gör allt för att få tillbaka mitt mående igen. Kommer berätta mer om det i ett annat inlägg.
Har tidigare arbetat inom service yrken. Så som butikschef och säljare. Samt gruppledare och vårdbiträde inom vården och lite där till. Har också dem två senaste åren, delat ut julklappar till hemlösa på julafton.  Där jag fått spons och hjälp från vänner för att göra den bästa julen för dem hemlösa. och givetvis blir det en favorit i repris i år. Så jag hoppas på ett större och mer arrangerat evenemang i år. Hojta till om ni kan & vill hjälpa till!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer. Så det får komma i mina kommande inlägg. haha, jag känner att jag inte bloggat på ett tag.
Jag ska försöka uppdatera denna blogg så mycket som möjligt så jag hoppas att ni hakar på. Jag tycker det finns många ämnen att ta upp och hylla, som det pratas alldeles för lite om. Och var inte blyga med att lämna en eller två kommentarer. Blir bara glad!

/ Louise

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: